Mina tankar har snurrat runt sedan Göteborgsbesöket. Läkarens rekommendation är att sluta med elitidrott, då det finns förhöjda risker med det. Det är ett litet hjärtfel som är boven till allt. Högra klaffen läcker, höger kammare och förmak är förstorade. Det finns ett latinskt namn på felet som jag har glömt bort.
Jag har varit smått beredd på att det kunde bli det beskedet men inte att det skulle vara så svårt att ta till sig när det väl kom. Vad gör man nu? Jag hade ju tänkt åka skidor i 10 år till… jag tänker på detta dygnet runt känns det som. Tur att Alfons finns annars hade jag nog blivit tokig.
Sedan under hösten har jag fått ett annat besked om att jag har hemokromatos. Det är en sjukdom som gör att man inte kan göra sig av med järnet i kroppen, vilket leder till en massa följdproblem som i mitt fall har varit ledproblem. Jag har haft ont i många leder under sista året. Trötthet är ett annat symptom, så det förklarar ju varför det gått som det gått sista året/åren. För att komma tillbukt med hemokromatosen måste man tappa sig på blod ganska ofta. Något som inte är optimalt för en elitsatsande.
Jag får tänka tillbaka på alla goda år i tävlingsspåret när jag varit i superform. Förutom mina två pallplatser individuellt så smäller 7e platsen från OS i Turin och 6e platsen från VM i Antholz högt. Det roligaste tävlingsminnet är när vi vann vår första stafett i Oberhof 2005. Ett mirakel enligt NRKs kommentator Rike.
Förutom att sätta upp högt ställda mål, träna stenhårt och allt tävlande, så kommer jag sakna gemenskapen i laget mest. Utanför tävlingsspåret så tänker jag tillbaka på alla härliga minnen vi har från läger och tävlingar.
Nu vill jag ha nya utmaningar i livet, vad det blir vet jag inte. Jag är öppen för det mesta.
Vill passa på att tacka alla som har stöttat mig genom åren, ni vet vilka ni är. Har varit guld värt.
Lite bilder från åren..
Min första pallplats.
Rossfeldt, en av alla backar som har besegrats.
OS i Turin
Avslutningsfest i Holmenkollen, David, jag, Björn, Carl Johan och Jakob.
